Time to reconsider

Då var ännu en lördag lagd till handlingarna. Har aldrig varit så duktig på en lördag som jag varit idag. Inte för att det är en sådär jättebra känsla. Fick till och med för mig att det var vardag, vet inte när det hände senast om det ens har hänt någonsin

Men summa sumarum är, att nu är jag inte längre själv här borta. Och ni som känner mig väl vet att det är ett existensminimum för mig att ha minst en jag känner nära till hands. Annars kan jag lätt bli lite tokig och börja prata högt med migsjälv.

Dagen har gått bra, tycker jag själv iaf. Vi får se vad domarna blir imorgon då jobbet ska granskas riktigt i sömmarna. Sen blir det möten och tokigheter på måndag, då kommer man säkert att få höra hur dålig man är och att man faktiskt borde ha fixat de här sakerna tidigare. Och det kanske man hade gjort om man sluppit åka fram och tillbaka till Taiwan varannan vecka.

Men nej, nu ska jag inte vara bitter. Tror att jag får börja tänka på att vara positiv igen, allt brukar gå lite lättare då. På tal om lätt så får jag ta en anekdot ur det verkliga livet här i Taipei. Taxichaufförerna tycker själv att de är så dåliga på engelska att de måste få små visitkort med adresserna till, i mitt fall, hotellet jag bor på. Problemet är att ingen kan läsa på dessa visitkort ändå. Det är nästan så att man blir lite rädd för att åka med dem, för texten är inte speciellt liten. Igår var det en kille som tog upp en tändare och höll den så nära att jag trodde att han skulle bränna upp kortet så att jag aldrig mer skulle kunna hitta hem. Idag tog en annan chaufför kortet och hoppade ur bilen för att läsa i skenet av bilens framlyktor. Efter att ha stått där i kanske 30 sekunder hoppade han in i bilen igen och började köra på rätt väg hem. Men rätt som det var fick vi rött ljus vid en trafiksignal och då hoppar han ut igen och står och tittar i 30 sekunder till. Varpå han förnöjt hoppar in i bilen och säger "okej" och skrattar.

Tokigt är vad det är.